Jag skrev min första biografiska text för tolv år sedan i antologin Av oss blev det inga riktiga damer – en uppföljare till 90-talsfeministernas bibel Fittstim. Vi var då några av Sveriges aktiva feminister som bjöds in att reflektera över hur vi påverkat kvinnorörelsen.
Samtidigt som jag började skriva träffade jag pappan till min son. Jag ägnade tre intensiva månader åt att gå igenom mina första 27 levnadsår.
I efterhand ser jag det som en av de mest kraftfulla förberedelserna inför en relation – något jag varmt rekommenderar alla nya par att göra.
Att förstå varandras historia, trauman och omedvetna beteendemönster skapar inte bara djupare närhet, utan fungerar också som ett ovärderligt underlag när – eller om – man väljer att arbeta med en terapeut.
Under den skrivprocessen blev något tydligt för mig: jag var trött på begreppet feminism. Jag insåg att min resa inte i första hand handlade om ideologi, utan om längtan. Längtan efter att vara fri – fri att vara mig själv.
Som kvinna född 1986 började min väg med att slå mig fri från den förminskade bild samhället lagt som ett filter över alla med min könsidentitet.
När jag släppte identifieringen som feminist – som en etikett – började sökandet efter mig själv.
Kort därefter fann jag mig i en djup dialog med en Swami – en spirituell vetenskapsman – i en liten fiskeby i södra Indien.
Idag begränsar jag inte längre mig själv med titlar. Men som bokens titel antyder är jag en yogi.
Inte för att jag nödvändigtvis identifierar mig som det – utan för att yoga, för mig, handlar om att släppa alla identifieringar.
Som Alan Watts säger i sin föreläsning Still the Mind:
“The image of your Self is nothing more than a chronic muscular tension.”
Den här boken är skriven på mina yogaelevers begäran. De frågar ofta hur man kan äta, leva och möta sina känslor för att befria sig själv från gamla berättelser.
Det här är mitt svar till dem – och kanske också till dig.
Om du bär på djupa sår – kanske till och med trauman – kan det kännas nästan provocerande när jag nu säger:
Ta livet lite mindre seriöst.
Jag vet. Jag kunde själv inte ta in de orden när jag befann mig mitt i mitt eget mörker.
När hela mitt nervsystem vibrerade av orättvisa, sorg och ilska över allt jag såg i världen.
När jag lät min kropp och mitt sinne färgas av andras girighet, våld och förakt – och trodde att det var min plikt att rädda allt och alla.